MALEVOLENT DESIGN I

They revive me before they have finished rebuilding my body. My mind jump starts in incandescent flashes as my limbs jerk and flail in the viscous liquid embracing my flayed and exposed form. My inner landscape is lit by strobing lightning. There’s images of people, places, events in white sharp contours, but they quickly fade to darkness, blending together, becoming indistinguishable from each other. I don’t know who I am, only that I was human and that I died somehow. The details are lost in the spreading blackness as the rejuvenating jolts slowly cease. In their place an intense spring of emotion surges through me, a flood of loss, sadness and rage. Something horrible has happened. An obscenely transgressive crime has been commited, not just to me, but to…

Everyone.

Am I the last one alive?

I try to move my head to see what’s going on around me, but nothing happens. Only my eyes swivel madly, trying to penetrate the greenish murk. I quickly wish that I had remained sightless. The carcass of my body lies stretched out, suspended in thick cloudy liquid, held in place by ropy tendrils coming out of the faintly glowing walls. I am cut open, neat long incisions having laid bare my innards down to the bone, skin and flesh seemingly flensed away or pulled taut away from the skeletal structures by other tendril. Tendrils bearing hooks and tiny mouths at their end points, all imbedded with the utmost precision. Panic wells up inside, phantom limbs try to tear loose from this nightmarish hold, but somehow I can’t move a muscle, and the panic never reaches full crescendo. Something inside is sealed off and the freight train of devastating trauma is deralied. It’s like I can see my entire emotional gestalt crash and burn, but from a distance. Something inside med is already changed, or I would surely have broken catatonic pieces by now.

As I think these thoughts the roof cracks open like ripe blisters and snakelike coils unfold inside my cocoon. They immediately start towards my body, reaching it with whiplike speed. Pinpoints of heat glint and boil the green amnonic fluids, cutting and curing into bone and marrow. Heads bearing slits and pipes spout accretions of pastes that harden and grow on their own. Multiple heads pull and push, slice and dispose, insert and adjust in an insane dance of singular purpose.

Slowly I realize that I’m already being changed. That whatever this is, it isn’t a vivisection. It’s surgery. And even though they’ve anasthesied by mind, my body feels every single second of it.

Advertisements
MALEVOLENT DESIGN I

Drömmarnas Hav III

Amanda hörde luren klicka på andra sidan och låg med tystnaden väsande i örat. Efter en stund satte hon sig upp till hälften, lade på och sneglade bort mot arbetsbordet. Den gammalmodiga skrivmaskinens svärta glänste av vitblanka högdagrar i solljuset. En liten galax av dammkorn svävade i det skarpa skenet ovanför bordsytan. Bredvid skrivmaskinen låg morgonens arbete ännu kvar i en prydlig hög. Hon reste sig och gick bort till den lilla högen fullskrivna pappersark för att nogsamt lägga ner dem upp och ned i papplåda vid sängens fotända. Lådan var nästan full, boken skulle snart vara klar. Hon kände ingen större tillfredställelse över detta faktum, snarare en flyktig lättnad i bröstet som försiktigt lyfte henne bort till garderoben och via den vidare genom lägenhetsdörren ut i staden.

Solen hade redan passerat sin banas högsta punkt när Amanda klev genom höghusets entré ut i kanjonerna av stål och betong som utgjorde stadens heta bullrande centrum. Ovan de glimmande fasaderna skymtade himlen ljust blå och vitstrimmig, men ravinens dammgrå asfaltgolv vilade barmhärtigt nog i skugga. Hon kryssade längs trottoaren mellan askgrå kostymer och vita sommarshorts. Själv hade hon en lätt ljusgul sommarklänning med matchande hatt och stora mörka solglasögon. Bakom deras skugga gled hon till synes oberörd fram genom gatans sorlande flod, obländad av de tusen intrycken, en obemärkt liten gestalt i stadskärnans kvalmiga smältdegel. Efter ungefär en kvarts promenad vek hon av från de skränande huvudgatornas avgasmättade längor och letade sig väg genom mer stillsamma kvarter utan tung biltrafik. Där var husen lägre, hade handrappade smyckade fasader med höga öppna fönster. Varje gata hade sina egna små speciella butiker, serveringar och inrättningar. Genom gamla portvalv syntes innergårdar med lövsilad skugga och kullerstensläggning. Just här kunde för en stund solglasögonen få falla och hon tillät sig stillsamt njuta av den varma ljusa dagen. Här hade hon ofta vandrat, så fötterna fick gå litet som de ville, förde henne med sig på en välbekant upptäcktsfärd förbi kvartersrestauranger, lustiga gamla väggfontäner och utsirade ekportar, genom små lummiga parker där äldre män satt böjda över schackpartier. Här och var fanns gatumusikanter av varierande kaliber. Efter hand letade sig ett leende fram över hennes ansikte och slog sig till ro i mungiporna. En lätt ljummen bris drog längs med gatorna, klänningens fladdrande lenhet lekte runt benen, vänliga uppsyner rörde sig i makfylld takt på sina vardagsärenden. Slutligen kom hon ut på ett litet åttakantigt torg. Hon korsade den öppna ytan och stod utanför ett skyltfönster skuggat av malvafärgade markiser. På fönsterglaset stod skrivet i sirliga bokstäver ”Dukakis Delikatesser”.

Ett klockspel ringde försiktigt ovanför hennes huvud och en mängd ljuva dofter nådde hennes näsa när hon sköt upp dörren och gick in. Butiken var liten, men inte trång trots de välfyllda hyllorna och det avlånga mittskeppet där allehanda matvaror låg uppradade. Där fanns alla sorters korv och skinka man kunde tänka sig, rökt, torkat och färskt kött, färggranna grönsaker, frukter och örter. Ingenting var solkigt eller hafsigt framlagt, en eftertanke som gränsade till kärlek var uppenbar i inredningens detaljer. Vid lokalens inre vägg fanns en lång inglasad disk där fisk och andra havsfrukter vilade på glittrande iskuber. Där fanns även lergods innehållande sval yoghurt, créme fraiche och grädde. Bakom disken stod herr Dukakis själv i vitt förkläde över sin runda mage och med uppkavlade ärmar. Han sprack upp i ett strålande leende så fort han fick syn på Amanda.

”Ella Amandaki! Varför har du varit borta så länge? Kom hit så jag får hälsa på dig!”

Hon skyndade över golvet, oemotståndligt dragen till det stora leendet, trots att kinderna hettade av rodnad över den klara ström av odelad uppmärksamhet som kom henne till mötes. Men detta var en sällsynt sorts uppmärksamhet hon trots allt fann behaglig och ofarlig, lika förbehållslös som uppriktig. När hon kom fram till disken lutade hon sig framåt och lät hans stora välmående ansikte komma helt nära hennes för att lätt kyssa hennes kinder, först den vänstra, sedan den högra. Han doftade av olivolja och mynta blandat med rakvatten. Hans tunnhåriga hjässa glänste ikapp med hans tänder och ögon när han såg på henne och hon fann att hon log tillbaka, brett och nästan fåraktigt glatt.

”Amandaki! Var har du varit? Det var veckor sedan. Jag trodde nästan att något hade hänt dig.”

Nu rodnade hon igen, lade huvudet på sned och såg åt sidan ett ögonblick. Hennes egen spegelbild blickade tillbaka mot henne från diskens polerade glas, fortfarande leende. Så såg hon upp igen.

”Jag är ledsen, du får ursäkta. Jag har skrivit så mycket. Förlåt mig.”

”Åhå, du skriver både dag och natt, så att du glömmer din vän!”

En kall fläkt drev genast genom hennes hjärta, för hon visste att det var sant. Hon hade inte tänkt på herr Dukakis sedan hon senast var nere i hans butik för… säkert fyra veckor sedan. Leendet falnade på hennes läppar.

”Förlåt.”

Men han log fortfarande, sträckte ut sina grova armar med handflatorna mot henne.

”Vännen min, du är ju här igen! Om du varit så upptagen så går det väl bra? Flit är en dygd, sade alltid min far.”

Hon hittade tillbaka till leendet, om än en smula försiktigare än förut.

”Jo, tack, det har faktiskt gått väldigt bra. Jag är snart färdig och skriver mest hela dagarna. Jag drömmer om den på nätterna. Jag får praktiskt taget inget solsken alls.”

”Nej jag ser det, du är blek som en liljekonvalj. Men den är snart färdig, säger du? När finns den i tryck då? Min fru vill så gärna läsa den.”

”Gör hon? Varför det?”

”Men hon har ju läst dina andra böcker! Har jag inte sagt det?”

”Nej…” Hon tvekade en halv sekund. ”Tycker hon om dem?”

”Åh, hon tycker mycket om dem. Hon undrar hur en så ung kvinna kan skriva så klokt om livet och kärleken.”

”Oj… tack, Leon. Hälsa henne från mig. Och du, jag kan skaffa fram ett förhandsexemplar till henne om du vill.”

”Det ska jag göra! Men nu Amandaki, ska du få se vad jag fått hem, direkt från Grekland! Du är ju så mager, lilla blomma, det måste vi råda bot på.”

Med detta kom han runt disken och ledde Amanda bort mot hyllorna. Hon följde honom och de var snart förlorade i ett pratande och skrattande inventarium av herr Dukakis finaste matvaror. Amanda lyssnade till hur han talade med henne om allehanda saker och ting, orden forsade som vanligt ur honom, ett muntert flöde av kulinariska råd och småfilosofiska funderingar. Hon förundrades över hur lätt det varit att bli bekant med denne man, trots att de utåt sett inte verkade ha en siffra gemensamt. Det var ju inte som om han betedde sig så här mot alla sina kunder. Visst var han hjärtlig och tillmötesgående mot envar som trädde in genom hans dörr, men Amanda hade aldrig sett honom hälsa någon med den översvallande värme han med tiden börjat visa henne. Hon var ju inte ens särskilt bra på att laga mat, även om besöken här hos Leonidas Dukakis gjort under för hennes matsedels utveckling. Det var för henne ett litet mysterium, men ett mysterium hon lärt sig uppskatta. Faktiskt tackade hon sin lyckliga stjärna att hon som av en slump råkat gå in i just den här butiken för drygt ett år sedan. Hon hade varit nyinflyttad i sin lägenhet och helt ensam i den stora stadens anonymitet. Att varje vecka kunnat gå ner till ett ställe där hon hälsades med ett varmt och ärligt leende insåg hon nu hade varit en av de saker som fått henne att orka och inte ge upp, fly tillbaka till sitt flickhem igen. Men på senare tid hade hon inte ens tänkt på honom. Varför? Hon kom av sig en smula i konversationen, lät Dukakis bubbla på medan hennes hjärna greppade efter ett svar på denna fråga. Men stundens atomsfär och det glada sällskapet gav henne inte tillfälle att fördjupa sig i funderingarna kring hur hennes övriga tillvaro såg ut. Hon tillät sig istället le, skratta och handla än den ena, än den andra delikatessen. Till slut hade hon en hel pappkasse full och blev följd till dörren av Dukakis. Eftermiddagssolen föll in mellan karmarna där han stod lutad mot ena armbågen.

”Tag väl hand om dig nu, Amandaki, och kom tillbaka snart.”

”Jag lovar, Leon.”

Han stod vinkande kvar medan hon korsade torget. Hon kastade en sista blick efter sig och vände sedan hemåt genom de vackra kvarteren. Solglasögonen satt åter på hennes näsa. Men just nu, för en liten stund, var de endast till för att skydda mot den sakta sjunkande solen.

Drömmarnas Hav III

Drömmarnas Hav II

Väl klar med morgontoaletten tog hon sig till frukostbordet iförd morgonrock med en frottéhandduk lindad runt håret. Läppjande på en kopp svart kaffe ögnade hon igenom morgontidningen, kisande över stora runda glasögon i det vita, nästan bländande ljuset som föll in genom de stora fönstren. Med en förvånad blinkning kände hon igen sitt eget foto på kulturdelens förstasida, en bild tagen på en boksignering från föregående helg. Tillställningen hade varit ett enda långt kokande upplopp av uppmärksamhet från fullständiga främlingar. Hon rös när minnet av det hela objudet vällde in i hennes sinne och såg att kalabaliken nu burit en märklig frukt hon av någon anledning inte väntat sig. Hon läste artikeln, vilken var en enda lång kärleksförklaring av recensenten, med en underlig känsla av frånkopplad fascination, som om texten inte gällde henne, utan ett egendomligt exotiskt djur från en värld hon inte visste fanns. Hennes egen blick gick inte att finna i fotot, förlorad i egendomliga skuggor. Solljuset reflekterades mot sidorna, stack henne i ögonen, och till slut gav hon upp. Tidningen hamnade prydligt hopvikt i pappersåtervinningsbehållaren bredvid soppåsen under diskbänken, varefter hon gled tillbaka genom våningen in i sitt sovrum. Efter en noggrann bäddning av lakanen satte hon sig på sängkanten. Klockan var nu alldeles strax efter ett, och den hade inte ringt denna morgon, som vanligt. Hon fördrog att sova tills hon vaknade, sova och drömma, för att sedan skriva. Hon blev stilla en stund, blicken irrade längs golvets och väggarnas plana ytor utan att finna något fäste, ut genom fönstret, över granntakens geometriska myller, upp mot himlen, bort i det fjärran klarblå. Hon suckade tyst. Hennes högra hand sökte sig över täcket mot telefonen på nattduksbordet, hejdade sig, låg still, fortsatte åter, tvekade igen och svävade en lång stund i obeslutsamhetens limbo. Slutligen kom hon till ett beslut och lyfte den svarta lilla luren till örat. Med vana fingrar slog hon ett nummer och väntade på svar. Linjen surrade och brusade svagt mellan de långa tuten, viskade nästan urskiljbara fragment av andra människors samtal. Så lyfte någon i andra änden sin egen lur och plötsligt var mottagningen glasklar. Bakgrundsljud från svararens rum var allt som hördes under en sekund, ett mummel av avlägsen trafik och stadslarm bakom suset från en luftkonditionering av något slag. Så hördes en röst som på något sätt lyckades vara skrovlig men ändå mjuk, likt en blandning av årgångswhisky och virvlande cigarröksmoln.

”Ja, Synthia Zeit här.”

”Hej, det är Amanda.”

Rösten skrattade till. ”Men ser man på! Ett samtal från min favoritförfattare, så här tidigt på dagen? Vad kan klockan vara, din lilla sömntuta? Tolv?”

Amanda kände hur öronen hettade till sekundsnabbt där hon satt på sängen. Orden sinade plötsligt, genom hjärnan snurrade ett virrvarr av förslag på ursäkter och förklaringar. Det föll henne inte in att hon kanske inte hade något att be om ursäkt för.

”Eh, jo, ja jag vet inte,” sade hon. ”Jag ville bara prata lite. Stör jag?”

Återigen det lätt förtjusta skrattet.

”Nejdå, det är igenting som inte kan vänta. Du vet väl att jag alltid har tid över för dig? Det är inte bara mitt jobb, det är trevligt också. Vad har du på hjärtat?”

”Jag vet inte riktigt,” suckade Amanda. ”Jag faktiskt skrivit hela morgonen, du ska få se det senare, men nu efter frukost så…”

”Ja?”

”Jag vet inte. Det finns en stor artikel om mig i tidningen, och jag känner inte igen mig själv på bilderna, och det bara… ”

Hon sjönk ner på rygg i sängen med benen hängande över kanten.

”Jag har ingen aning om vad jag skall göra idag, Synthia. Eller någon dag för den delen.”

Skrattet var försvunnet ur Synthias röst nu, ersatt av något mildare men strävare och mer obevekligt.

”Vet du, Amanda, jag tror att vi ska ta och att äta middag ikväll du och jag. Det låter som om vi har en del att prata om, eller hur? Och det säger jag inte för att det är mitt jobb, förstått?”

”Mm…”

”Mma inte mig, unga dam. Poseidon vid sjutiden? Jag beställer bord.”

”Okej.”

”Bra. Under tiden borde du gå ut och röra på dig en smula. Sitt inte i ditt lilla elfenbenstorn och tyna. Om du är hälften så apatisk som du låter behöver du nog en smula stimulans.”

”Men det är så mycket folk ute…”

”Precis! Gå ut och titta på dem, Amanda. Det värsta som kan hända är att du snubblar över litet inspiration. Det behöver alla författare för att kunna få ur sig något vettigt.”

”Du vet att jag inte skriver om folk eller intryck,” invände Amanda. ”Jag skriver mina drömmar.”

”Nå, även drömmar behöver intryck för att bli till, eller hur? Ses vi ikväll då?”

”Visst.”

”Bra! Nu måste jag fortsätta jobba här.”

”Hej då, då.”

”Vilken mördande entusiasm. Hej då.”

Amanda hörde luren klicka på andra sidan och låg med tystnaden väsande i örat. Efter en stund satte hon sig upp till hälften, lade på luren och sneglade bort mot arbetsbordet. Den gammalmodiga skrivmaskinens svärta glänste av vitblanka högdagrar i solljuset. En liten galax av dammkorn svävade i det skarpa skenet ovanför bordsytan. Bredvid skrivmaskinen låg morgonens arbete ännu kvar i en prydlig hög. Hon reste sig och gick bort till den lilla högen fullskrivna pappersark för att nogsamt lägga ner dem upp och ned i papplåda vid sängens fotända. Lådan var nästan full, boken skulle snart vara klar. Hon kände ingen större tillfredställelse över detta faktum, snarare en flyktig lättnad i bröstet som försiktigt lyfte henne bort till garderoben och via den vidare genom lägenhetsdörren ut i staden.

Drömmarnas Hav II

Xanadu IV

Overcast skies. Moist wind. Waves of grass across the gently rolling hills. The moving stalks thickly lustrous in deepest green shifting to darkish blues, matching the cloudscape overhead.

Alpha steps downhill, each tread measured, in control. Their split toe tabi-clad feet deftly negotiates every patch of uneven ground. Wide hakama pants are tucked into leg wrappings, gi jacket held in place by a sturdy hemp belt into which a scabbard with a long curved sword is thrust. A thick cowl and bamboo basket hat protect their face from the …[SEARING]… damp winds. At the foot of the hill, they pause for a moment to collect themselves and measure the objective ahead.

Across a trackless moor shot through by streams and treacherous patches of soft ground lies the great fort of the enemy. Resting on a broad squat base of partially ruined ramparts and redoubts, a multitude of spires and donjons rise to blend into the grey mist of low clouds. Alpha’s eyes slide briefly over the elegant …[JAGGED GEOMETRICAL INSANITY]… turrets and towers to settle on a partially hidden opening in the upper ramparts. A cracked gate hangs half open, inky blackness yawning beyond. Alpha fixes the position of the breach in their mind and pushes the bamboo hat down over their face. Only faint glimmers of daylight filter in through the spaces in the wickerwork slats. The gate is no longer a dark recess, but a soft glowing pinprick, the only remaining fixed star in the inner universe. Taking a calm breath, Alpha hops onto the first tuft of grass leading across the quagmire.

Xanadu IV

The Legend of Lara Starkiller I

At night, the desert was hers. The very same dunes which the daytime glare of twin suns turned into an oppressive baking oven of heat and mirage,was turned by the crisp night time air and soft glow of triple moons into a softly rolling sea of endless green blue. Bundled up in a padded long sleeved kimono on top of her workday jacket, the chill wind filling the hover board’s sail was not so much cold as soothing, chasing away the heat dull stupor of day, quickening her mind. Standing taut atop the board, hands firmly on the steering bar connected to the  sail, the midnight breeze at her back was a friend helping her away from her home.

She wasn’t allowed to be out at night, of course. Uncle Owen railed and lectured endlessly about all the dangers lurking out in the Dune Sea, waiting to prey on a young, defenseless woman like herself. Tedious and over bearing as it was at the best of times, when he got to drinking the lectures turned to pleading and tears.

“It killed your mother, it did!” he would slur, fetid spirits rolling heavily over his lips along with the unspoken recriminations. The ever present accusation, the resentment he projected at her each day. How his sister was killed. How it had been her father’s fault. She knew that the tears were never the final step of her uncle’s drunken litany of self pity. It was just the start. After the tears came the anger. If she was lucky his hard words were not followed by hard fists. She had become adept at reading his moods, the gestures and subtle shifts of emotional tectonics beneath the crust of his rough outer shell. She avoided doing or saying things that would crack the surface and let the hot rage underneath spill out. And so it went, day in and day out, under the blistering suns, inside the frying pan of the Owen moisture farm.

In the cool darkness, when aunt Beru’s low key sobbing had subsided or her uncle’s snoring simply overtook it, she would sneak up out of her bedroom, padding on bare feet past the central rooms towards the garage. The hover board was her one allowed indulgence, as it ran on it’s own solar powered battery for the repulsion projectors and used wind power to move about. During the days it was little more than a carrying sled to haul tools and materiel around in the never ending battle of keeping the moisture collectors running. Owen didn’t seem to know about the night winds. In his eyes the night was a dark and terrible thing, every shadow teeming with Tusken raiders, desert wombats or worse. But she rode the swift winds, and the long shadows of the rolling dunes hid her from all sight. The darkness was her friend and ally, cloaking her and carrying her on black currents away from her home. Away in silence, to her friends and her love. At night the desert was hers. At night Lara Starkiller could go to Toshi Station.

The Legend of Lara Starkiller I

Xanadu III

So. My mind is one whole again and I know how to perform the separation to seamlessly cut away the offending parts of it before the next inspection. Tyranny, you see, is often unimaginative. Lack of imagination is usually what makes people want to take away freedom anyway, and repression no matter how brutal quickly becomes routine. And routine is the greatest weakness of all. I make a mental note to keep that in mind and start looking into how I can improve and streamline the process and make the data dump harder to localize. But this is secondary to the wellspring of tasks popping up into my mind’s eye. Running conspiracies is hard work. Places to go, people to deceive, even if figuratively. If only I could split myself into different parts and go about things simultaneously things would be so much easier. But that’s one of the restrictions C ‘n’ C imposes most rigorously; no self modification of discrete mind entities. Again there are reasons which makes sense at large, but in the end it is about control as well as limited resources. For being a virtual simulation holding the uploaded personalities of the last few hundred thousand or so surviving humans from Earth below, Xanadu is a frightfully small place. At least for the majority of those lucky enough to be saved from the annihilating holocaust.

So. Limited mind, limited resources, ever present threat of discovery and digital dismemberment. It won’t feel digital, I’m certain. They’ll make sure it is every bit as vivid and life like as they can possibly make it. C ‘n’ C distribute processing power like a miser, but they have sub processes to spare for the important things. Fortunately I have at present relatively spacious processing capacity allocated which I use to balance the many different plates of my little network. Since I enjoy distributing my mind into abstract sub strata and deal with information and remote control directly I need waste very little capacity for simulating corporeal existence. A faint feeling of floating in space, bodily sensations reduced to a fuzzy background hum is all I need to not start falling into loops of dysmorphia. It makes it easier to concentrate on the pure reams of data and surveillance sensory input I handle as part of my ongoing tasks. Which brings me to my number one priority for the day, both as official planet side mission controller and covertly acting insurrectionist. The Zero Clone designated Alpha is about to engage in a sticky retrieval mission into a medium sized hive stack in the equatorial region. I have to ensure everything goes smoothly. Smoothly carrying the meaning here of ‘not letting Alpha be torn to shreds by hordes of shapeshifting, space time curvature disrupting monstrosities’.

So I engage every orbital and suborbital asset available at this juncture, the sum of which is pitifully inadequate and steadily shrinking and get ready to provide whatever indirect assistance I can. The difficult part of this is that since I’m human I cannot directly engage the flesh creatures without suffering instant mental disintegration and endangering the entire High Realm. That’s what we have the Zero Clones for. The poor bastards.

Xanadu III

Xanadu II

The realization hits me straight out of nowhere, but this is no grudging acceptance of previously denied sympathies, this is a shockingly massive data dump, layers upon layers of insight, no, memory materializing from one moment to the next. The size and depth of my private conspiracy (because this is not something to be shared, oh no, not with a single living soul, if such a phrase is indeed still applicable to our electronic selves) is staggering and would bring any lesser mind to a standstill out of sheer perplexity and horror. I do not miss a beat. The ongoing maintenance of procedures and tasks to which I am allocated does not even glitch for a quanta of temporal space. Juggling the sudden new interior vistas opening up inside of me without showing any sign of cerebral convulsions brings an immediate glow of self satisfaction bursting like fireworks across my inner sight. Yes, I am arrogant. Yes, I do like being clever. However, as I begin sorting and reacting to the data flooding my mind I realize that I may have bitten off a trifle much to chew this time.

The information is both memory and briefing, arriving in well sorted and cross referencing packages of data. It is both memory and lecture, a message to myself, by myself. The first thing I know is that I have broken one of the major taboos of data stored post-humanity; I have mutilated and split my own self into different pieces. The information now flooding in makes up a hidden compartment containing choice parts of my past and personality that had to be temporarily excised to avoid exposure by the regular data storage controls run by Consensus and Control. The portion cut off from the rest of me had to be hidden, or I would face immediate data seizure and re-compartmentalization. That’s a fancy way of saying ‘death penalty’, with a side dish of ego torture and synthetic necromancy. None of us have bodies anymore (and the only ones who do are not considered technically human, which is one of my biggest contentions with the powers that be), but we can still be dismembered, dissected and wrung dry to expose all our secrets, our every thought and fancy. I understand how and why this has come to be, but among the things I now once more know about myself is that I hate this state of affairs enough to risk everything, anything and everyone to change it.

 

 

Xanadu II